1819-1877 French Gustave Courbet Locations was a French painter whose powerful pictures of peasants and scenes of everyday life established him as the leading figure of the realist movement of the mid-19th century. Gustave Courbet was born at Ornans on June 10, 1819. He appears to have inherited his vigorous temperament from his father, a landowner and prominent personality in the Franche-Comte region. At the age of 18 Gustave went to the College Royal at Besancon. There he openly expressed his dissatisfaction with the traditional classical subjects he was obliged to study, going so far as to lead a revolt among the students. In 1838 he was enrolled as an externe and could simultaneously attend the classes of Charles Flajoulot, director of the ecole des Beaux-Arts. At the college in Besançon, Courbet became fast friends with Max Buchon, whose Essais Poetiques (1839) he illustrated with four lithographs. In 1840 Courbet went to Paris to study law, but he decided to become a painter and spent much time copying in the Louvre. In 1844 his Self-Portrait with Black Dog was exhibited at the Salon. The following year he submitted five pictures; only one, Le Guitarrero, was accepted. After a complete rejection in 1847, the Liberal Jury of 1848 accepted all 10 of his entries, and the critic Champfleury, who was to become Courbet first staunch apologist, highly praised the Walpurgis Night.  Related Paintings of Gustave Courbet :. | Waldbach mit Rehen | ateljen | Pierre-Joseph Proudhon | Hunter on the horse back | The Man with the Leather Belt |
Related Artists:
Thomas De Keyser
1586-1667 Dutch Thomas De Keyser Gallery De Keyser excelled as a portrait painter, and was the most in-demand portrait painter in the Netherlands until the 1630s, when Rembrandt eclipsed him in popularity. Rembrandt was influenced by his work, and many of de Keyser's paintings were later falsely attributed to Rembrandt. His portraiture is full of character and masterly in handling, and often distinguished by a rich golden glow of color and Rembrandtesque chiaroscuro. Some of his portraits are life-size, but the artist generally preferred to keep them on a considerably smaller scale, like the famous Four Amsterdam burgomasters assembled to receive Marie de Medici in 1638, now on display at the Mauritshuis museum in The Hague. In addition to portraits, he also executed some historical and mythological pictures, such as the Theseus and Ariadne in the Amsterdam town hall, now the Royal Palace. De Keyser also worked as an architect. From 1662 until his death in 1667 he oversaw construction of the new Amsterdam town hall, now Royal Palace. De Keyser was a son of the architect and sculptor Hendrik de Keyser. We have no definite knowledge of his training, and but scant information as to the course of his life. Aert Pietersz, Cornelis vander Voort, Werner van Valckert and Nicolas Elias are accredited by different authorities with having developed his talent. In the 1640s, de Keyser received very few painting commissions, and was forced to seek income elsewhere. He owned a basalt business from 1640 until 1654, when he returned to painting. The Rijksmuseum in Amsterdam has the largest collection of paintings by de Keyser. His work can also be seen at the Louvre in Paris, the Metropolitan Museum of Art in New York City, the Hermitage in Saint Petersburg and the National Gallery in London, among others. The Stedelijk Museum modern art museum in Amsterdam carries a statue of de Keyser on its facade. A street in Enschede is named for him. A contemporary namesake of the painter was Thomas de Keyser (Utrecht, 1597-1651), an actor and nephew of Hendrick de Keyser.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Friedrich Krepp
Friedrich Krepp (fl. Wien 1852-1862)